Sedan februari har jag haft näsan i Haruki Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen”, och långsamt går det på grund av att ja, ofta känns huvudet alldeles för fyllt av annat för att jag ska få ro att läsa. Men idag när jag kom hem behövde jag paus, jag behövde slå mig ner bland kuddarna i soffan med en skål chokladägg och bara gå upp i något annat.

Sak nummer två är egentligen att jag aldrig riktigt fastnar för Murakamis böcker. Jag upplever att under de två böcker jag läst av Murakami är det först fram emot slutet som jag verkligen fastnar. Stundvis är det mycket mellanakter, sådana som en gärna bläddrar förbi lite snabbare. Stundvis är det lite kittlande, sådär så att en tycker att nu, nu går jag upp i bokstavssvärta – för att abrupt ryckas ifrån stunden. Känner ni igen det, vad är er upplevelse av Murakamis författarskap?

Däremot ger han mig många ord som får huden att knottra sig. Ord alltså ❤

Vi såg upp mot himlen som var täckt av stjärnor. Det kändes som att den inte skulle klara av att bära upp dem alla. Ja, som att den när som helst skulle kunna rämna och falla ner över oss.

Translation
Yesterday, when coming home, my mind was so stuffed that I needed to only read beautiful things for a while. I have read Murakamis ”The Wind-Up Bird Chronicle” for a couple of months, although it is a bit long, I also sometimes find Murakamis writing style a bit difficult. Excitement ends quickly with quite bland passages that you just want to pass quickly to reach the next excitement. Do you have the same experience?

But Murakami has given me lots of beautiful quotes, words that gives me absolute goosebumps.