Det är helt galet att det har varit tyst härinne sedan den 22 augusti. Men livet har snurrat på så galet intensivt – med två barn finns inte mycket utrymme för egna nöjen!

Men här är han. Harry Bergdahl. Han kom till världen efter en igångsättning natten till den 7 september, alltså två veckor efter BF – och nu ska  jag berätta hur allt gick till.

Beräknat förlossningsdatum passerade alltså med en, två, fyra, fjorton dagar. Jag var helt säker på att det skulle sätta igång av sig själv innan tiden för igångsättning infann sig. Men inget hände, och så åkte vi då in till Kvinnokliniken torsdagen den 6 september för att skynda på den väl hemmastadda bebisen. Jag var så nervös över att veta att jag idag skulle genomgå den fasade, men efterlängtade, förlossningen.

När vi anlände fick vi veta att det var lång väntan på inledande undersökning. Vi gick därför en mycket långsam runda till Triangeln här i Malmö för att köpa lite lunch och godsaker. När vi återvände på utsatt tid var det dags att shotta den första av maximalt tolv doser igångsättande medicin. Varannan timme skulle den tas och jag gjorde mig beredd på en utdragen process. Sebastian och jag gjorde oss hemmastadda på rummet, var uppe och gick mycket och när kvällen kom tittade vi på partiledardebatten och åt godis. Jag kände hur sammandragningarna ökade i kraft men kände inte alls igen värkkänslan från när jag födde Astrid (den förlossningen satte igång på egen hand). Men när klockan var 21 insåg jag att det här verkligen var riktiga värkar och de började bli tuffa att ta sig igenom. Jag ringde på barnmorskan flera gånger och bad om något för smärtan. Eftersom jag fortfarande var på BB och inte förlossningen, så var det morfin som fanns att tillgå. Det underlättade något men ganska snart kände jag åter att smärtan var svår att hantera. Och hurra – nu var jag öppen 6 cm! Dags att ta sig till förlossningsavdelningen.

Stolt som en är envisades jag med att gå själv – ett sådär bra beslut med tanke på att värkarna kom otroligt tätt. Med siktet inställt på en befriande dos epidural kom vi till förlossningsrummet vid 23-tiden och här blev det genast väldigt jobbigt. Jag hade så ont och kände för första gången riktiga krystvärkar. Med Astrid fick jag epidural innan de satte igång så jag upplevde aldrig dem då men det var helt klart med smärtsamt än det inledande värkarbetet. Jag brölade i lustgasmasken och bad barnmorskan om att få kejsarsnitt för detta orkade jag inte. Snabbt gick det och vid nästa undersökning var jag öppen 9 cm! Jag började storgråta eftersom jag förstod att det var helt för sent för epidural nu. Det var bara att köra. Här var det minsann ingen råromantisk urkvinna som härdade sig igenom värkarna kan jag säga, jag hade helt ärligt väldigt svårt att hantera smärtan. Snart var bebisen redo för ankomst men mina ”riktiga” krystvärkar uteblev. Så med lite hjälp av värkstimulerande medicin (mer ont, precis vad jag önskade vid det här laget) och ett helt personalteam som hjälpte till, kom vår lille pojke äntligen till världen kl 01.58 den 7 september. Tyvärr slutade det inte här eftersom jag inte slutade blöda när jag syddes. Efter en timmes försök att få ut alla fosterhinnor så fördes jag till operation för skrapning. Här blev jag alltså sövd och var iväg från Sebastian och vår bebis i flera timmar, vilket kändes fruktansvärt. Efter uppvak och undersökning fördes jag äntligen till BB där jag fick återförenas med en stolt pappa, en sovande nyföding – och en hett efterlängtad frukost. Nu är han redan sex veckor gammal med allt vad det innebär.