Min förlossningsberättelse

Det är helt galet att det har varit tyst härinne sedan den 22 augusti. Men livet har snurrat på så galet intensivt – med två barn finns inte mycket utrymme för egna nöjen!

Skärmavbild 2018-10-21 kl. 20.49.12
Men här är han. Harry Bergdahl. Han kom till världen efter en igångsättning natten till den 7 september, alltså två veckor efter BF – och nu ska  jag berätta hur allt gick till.

Beräknat förlossningsdatum passerade alltså med en, två, fyra, fjorton dagar. Jag var helt säker på att det skulle sätta igång av sig själv innan tiden för igångsättning infann sig. Men inget hände, och så åkte vi då in till Kvinnokliniken torsdagen den 6 september för att skynda på den väl hemmastadda bebisen. Jag var så nervös över att veta att jag idag skulle genomgå den fasade, men efterlängtade, förlossningen.

När vi anlände fick vi veta att det var lång väntan på inledande undersökning. Vi gick därför en mycket långsam runda till Triangeln här i Malmö för att köpa lite lunch och godsaker. När vi återvände på utsatt tid var det dags att shotta den första av maximalt tolv doser igångsättande medicin. Varannan timme skulle den tas och jag gjorde mig beredd på en utdragen process. Sebastian och jag gjorde oss hemmastadda på rummet, var uppe och gick mycket och när kvällen kom tittade vi på partiledardebatten och åt godis. Jag kände hur sammandragningarna ökade i kraft men kände inte alls igen värkkänslan från när jag födde Astrid (den förlossningen satte igång på egen hand). Men när klockan var 21 insåg jag att det här verkligen var riktiga värkar och de började bli tuffa att ta sig igenom. Jag ringde på barnmorskan flera gånger och bad om något för smärtan. Eftersom jag fortfarande var på BB och inte förlossningen, så var det morfin som fanns att tillgå. Det underlättade något men ganska snart kände jag åter att smärtan var svår att hantera. Och hurra – nu var jag öppen 6 cm! Dags att ta sig till förlossningsavdelningen.

Stolt som en är envisades jag med att gå själv – ett sådär bra beslut med tanke på att värkarna kom otroligt tätt. Med siktet inställt på en befriande dos epidural kom vi till förlossningsrummet vid 23-tiden och här blev det genast väldigt jobbigt. Jag hade så ont och kände för första gången riktiga krystvärkar. Med Astrid fick jag epidural innan de satte igång så jag upplevde aldrig dem då men det var helt klart med smärtsamt än det inledande värkarbetet. Jag brölade i lustgasmasken och bad barnmorskan om att få kejsarsnitt för detta orkade jag inte. Snabbt gick det och vid nästa undersökning var jag öppen 9 cm! Jag började storgråta eftersom jag förstod att det var helt för sent för epidural nu. Det var bara att köra. Här var det minsann ingen råromantisk urkvinna som härdade sig igenom värkarna kan jag säga, jag hade helt ärligt väldigt svårt att hantera smärtan. Snart var bebisen redo för ankomst men mina ”riktiga” krystvärkar uteblev. Så med lite hjälp av värkstimulerande medicin (mer ont, precis vad jag önskade vid det här laget) och ett helt personalteam som hjälpte till, kom vår lille pojke äntligen till världen kl 01.58 den 7 september. Tyvärr slutade det inte här eftersom jag inte slutade blöda när jag syddes. Efter en timmes försök att få ut alla fosterhinnor så fördes jag till operation för skrapning. Här blev jag alltså sövd och var iväg från Sebastian och vår bebis i flera timmar, vilket kändes fruktansvärt. Efter uppvak och undersökning fördes jag äntligen till BB där jag fick återförenas med en stolt pappa, en sovande nyföding – och en hett efterlängtad frukost. Nu är han redan sex veckor gammal med allt vad det innebär.

22 augusti i väntans tider

IMG_2031 IMG_2032
22 augusti. Den obligatoriska BF-bilden. Idag är det beräknad förlossning, vilket innebär extremt liten chans att barnet ska komma just idag. Förra gången gick jag 10 dagar över tiden efter att den här bilden hade tagits. Hur lång tid kommer det dröja den här gången?

Jag är långt mer solbränd än sist, men det är samma märkliga känsla att vakna på morgonen och inte veta var dagen slutar. Gå och lägga sig på kvällen och inte veta om en kommer att bli väckt av värkar, Astrid eller pockande toalettbesök. Jag varvar mellan de tre outfits som fortfarande passar, äter lugna och stadiga frukostar, plockar och rensar, vilar och leker med mitt lilla barn som snart är storasyster. De sista skälvande dagarna av någorlunda lugn innan allt vänds upp och ner än en gång. Och vi är så väldigt spända på att få träffa den här lilla nya personen ❤

En kul gissningslek!

Nu ska vi leka en gissningslek!

gravid2_1024
1) Har jag ätit ovanligt mycket påskgodis
eller
2) Bakas det bebis?

Ja, visst är det alternativ nummer 2 (även om en kan tro att jag gömmer ett stort påskägg under kjolen)! I augusti väntas unge herr Bergdahl ansluta till familjen och just nu gör jag mitt bästa för att förbereda mig på livet som… ja, tvåbarnsmamma.

Om det som inte blev

Jag vet inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget när jag skriver det, men jag känner att jag behöver skriva. Få ner det på pränt. Jag kan inte låta det passera som att ingenting har hänt.

Minns ni hur jag sa att jag hade spännande nyheter? Jag bara räknade ner tiden till att jag skulle få berätta för er. När jag hade jobbat några veckor på mitt nya jobb och alla där visste.

Jag var gravid. 

Jag är inte gravid längre. 

Efter att ha fått plus på stickan bestämde jag mig för att ha en mycket lugnare attityd än när jag var gravid första gången. Inte nojja för minsta lilla. Det gick ju bra sist, och det gick bra nu också. Veckorna gick, jag tickade förbi vecka 13 och allt verkade vara i sin ordning. Lite småblödningar men inget som oroade mig eller min barnmorska särskilt mycket.

Men när jag kom in på ultraljud i vecka 13 för att kolla upp blödningarna, så konstaterades ett pågående missfall. Ett missfall med ett foster som inte levt sedan vecka 9. Jag blev inlagd och fick tabletter som skulle stöta bort den graviditet som inte blev. Men kroppen ville inte. Jag fick ligga kvar på sjukhuset ett dygn och invänta skrapning. Blev sövd sent på kvällen, vaknade 45 minuter senare och var inte gravid mer.

Hela situationen var så overklig. Vi har sörjt det maj-barn som inte blev. Jag har känt mig lurad på alla de veckor av förväntan, namnlistor och illamående då livet i min mage redan hade slutat gro. När vi har pratat med folk runtomkring oss har vi insett hur vanligt missfall faktiskt är – men det är ingenting som man riktigt pratar om. Och någonstans här landar jag när jag vill skriva detta inlägg. Det har skänkt mig tröst att veta, trots att det är ett sorgligt faktum, att missfall är ganska vanligt. Att det inte innebär att jag gjort något fel, utan snarare att kroppen gör sitt jobb, att det inte var meningen just den här gången. Vi har pratat mycket och reflekterat tillsammans med släkt och vänner och försökt fylla tiden med trevliga påhitt, projekt och utflykter. Processa det som hänt och samtidigt fylla på med glada saker.

Så nu vet ni.

vår egen lilla värld.

IMG_1077
slottsparken
Föräldraledigheten har verkligen känts evighetslång, även om jag pausat och jobbat däremellan. Det känns som att det är livet nu, att jag och Sebastian avlöser varandra för att umgås med Astrid.

Så slår det mig att det inte alls är särskilt lång tid kvar till det datum då vi önskat förskolestart. Det känns lite vemodigt, samtidigt som jag längtar efter att påbörja det ”riktiga” vardagslivet med barn. Även om föräldraledigheten tidvis är påfrestande så är det ju liksom en väldigt speciell och härlig bubbla vi lunkar omkring i. Jag plockar i lägenheten, leker och sjunger med Astrid, försöker lära henne nya ord och saker. Vi går promenader, tittar på ankor, går på aktiviteter eller har helt lugna dagar där det bara är vi. Och snart ska vi förbereda inför julen tillsammans – i vår egen lilla verklighet som är just nu. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

sådant som är nytt hos oss; två vita, två blå.

Livet som småbarnsförälder, lägenhetsägare och nyss utkomna ur bebiskoma är väldigt dynamiskt. Det händer saker hela tiden av olika anledningar, och gärna såhär när det börjar vankas helg och vi har mycket ledig tid. Och förresten, känner ni igen referensen i rubriken?

IMG_0815 (kopia)
Som ni vet om ni följer mig på Instagram (@lovlilett) så vet ni att jag älskar att det just nu är dahliatider. Det var längesedan jag köpte hem snittblommor och prydde vaserna med, men nu hände det. Hemmet känns så fräscht på något sätt med färska snittblommor. En sort som heter Eveline gjorde sig fint mot den nya färgen i sovrummet.

IMG_0757 (kopia)
Ja, och det är ju nästa nya grej. Färgen i sovrummet. Såhär blev det. Någon slags blågrön i några nyanser mörkare än tidigare. Den gör sig så hjärtskärande fin mot de genomskinliga vita gardinerna. Jag älskar vårt sovrum nu.

IMG_0817 (kopia)
Astrid har ju sin egen lilla barnkammare, men hon hänger mest ute i vardagsrummet. Numera kryper hon snabbt och reser sig mot allt, river ut lösa saker och biter på olika typer av möbelben. Dags att Astrid-säkra, med andra ord. Nu har hon fått hyllan längst ner i bokhyllan till sin, och ljusbollarna har fått flytta upp några snäpp. Och så inga prydnadssaker på låga ytor.

IMG_0823 (kopia)
Och ja, jag fick ett smärre spel häromkvällen. Morrade åt Sebastian att nu har vi bott som nyinflyttade i nästan ett år, med tavlor stående längs väggarna istället för uppe på dem och med billiga fällstolar i plast kring köksbordet. Nu tar vi tag i det här, håller ögonen på Blocket efter möbler och hanterar vår konstsituation. Så kom det liksom bara över mig (inspirationen), att det var så klart att ballongfärden över Paris skulle sitta över vårt piano.

Det är lite sådant som pågår just nu. Vi tar tag i saker och ting. Tar ett krafttag.
Och så kände ni kanske igen att referensen i rubriken mycket riktigt kom från Kullamannen.

en namngivning i ett vardagsrum.

I lördags hade vi alltså en liten namngivning för Astrid hemma i vårt vardagsrum – inget större ståhej, utan bara precis för närmsta familjen. Det var mycket att stå i och många gäster att prata med och därför blev kameran helt bortglömd. Tack och lov tog våra släktingar ett helt gäng bilder som jag ska be att få som minne av dagen. Och det var en väldigt fin dag, kanske främst för att den var helt utan pretentioner. Jag har aldrig varit på namngivning förut så jag hade inget att jämföra med.

IMG_0743 (kopia)  IMG_0747 (kopia)
Vår lilla Astrid Greta Katarina fick så mycket fina saker, som hon både kan använda nu och senare i livet. Jag ska inte räkna upp allt, och allt visas inte heller på bilderna, men vi är så tacksamma för alla fina gåvor och för den fina och kärleksfulla stämningen som var hemma hos oss i lördags

IMG_0750 (kopia)

IMG_0751 (kopia)

För dig som är intresserad av namngivning, men som liksom jag aldrig varit på någon, så fick jag mycket inspiration till utformningen härifrån. Men det bästa är ju att det är fritt fram att utforma som en vill! Vi läste till exempel upp vad Astrids alla namn betyder och varför hon fick dem, läste upp föräldralöften och läste en dikt. Vi hade också köpt små lappar i fina färger där alla fick skriva några ord eller rita en bild till lilltjejen, vad som kändes bäst. Dem tänkte vi lägga i en tavelram och om några år, när Astrid förstår mer, så ska vi tillsammans läsa dessa lappar.