22 augusti i väntans tider

IMG_2031 IMG_2032
22 augusti. Den obligatoriska BF-bilden. Idag är det beräknad förlossning, vilket innebär extremt liten chans att barnet ska komma just idag. Förra gången gick jag 10 dagar över tiden efter att den här bilden hade tagits. Hur lång tid kommer det dröja den här gången?

Jag är långt mer solbränd än sist, men det är samma märkliga känsla att vakna på morgonen och inte veta var dagen slutar. Gå och lägga sig på kvällen och inte veta om en kommer att bli väckt av värkar, Astrid eller pockande toalettbesök. Jag varvar mellan de tre outfits som fortfarande passar, äter lugna och stadiga frukostar, plockar och rensar, vilar och leker med mitt lilla barn som snart är storasyster. De sista skälvande dagarna av någorlunda lugn innan allt vänds upp och ner än en gång. Och vi är så väldigt spända på att få träffa den här lilla nya personen ❤

En kul gissningslek!

Nu ska vi leka en gissningslek!

gravid2_1024
1) Har jag ätit ovanligt mycket påskgodis
eller
2) Bakas det bebis?

Ja, visst är det alternativ nummer 2 (även om en kan tro att jag gömmer ett stort påskägg under kjolen)! I augusti väntas unge herr Bergdahl ansluta till familjen och just nu gör jag mitt bästa för att förbereda mig på livet som… ja, tvåbarnsmamma.

gravidlistan.

IMG_9680 (kopia) När blev du mamma?
Ungefär 28 1/2 år gammal blev jag mamma.

Hur många barn har du?
Jag har en liten nyfödd.

Var graviditeterna planerade?
Visst hade vi pratat om barn, men planen var egentligen att vi just nu skulle vara mitt i en bröllopsplanering – och att det skulle bli barn efter bröllopet. Men det behövde bli nu för att det skulle bli vår lilla Astrid! Jag tog graviditetstestet som hastigast en morgon cirka tio minuter innan min uppsatskollega skulle komma, för att kunna meddela gynekologen att jag inte var gravid (trodde jag). Istället formades ett plus sakta på stickan och jag satt länge, länge och bara stirrade på det. Vilken sjuk känsla det var, och vilken lycka!

När berättade du om graviditeterna?
Är sämst på att hålla såhär roliga saker för mig själv, så syskon och föräldrar fick veta samma dag som vi själva. Det var i vecka 6. För närmsta vännerna berättade vi i samma veva, mellan vecka 7 och vecka 9 ungefär. På bloggen berättade jag i vecka 19.

Hur många barn vill du ha?
Förr har jag alltid sagt tre, men med en nyfödd liten en som håller oss vaken om nätterna är jag benägen att säga ett just nu, haha.

Tätt ihop eller långt isär?
Blir det fler barn blir det, om jag får önska, i alla fall fyra år mellan.

IMG_9053 (kopia)

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Enormt! Värst var det i början och slutet – i början för att det kändes så fragilt och för bra för att vara sant, och i slutet när det var så nära och hade varit så mycket hemskare om något gått fel. Under hela graviditeten har jag googlat ungefär allt som går att googla, nojat över mat, nagellack och farliga ämnet, om jag slarvat för mycket med vitaminerna, att jag inte tagit folsyra de där första veckorna, om det var farligt att jag inte ätit så mycket kött… ja, ni förstår.

Hur var graviditeterna?
Jag hade egentligen en väldigt bra graviditet men med en del klassiska gravidåkommor. Mådde hemskt illa nästan rakt igenom alla 40 veckorna, med några veckors skov ungefär i mitten. Värst var det i början, när jag försökte skriva färdigt en uppsats samtidigt som jag bara låg och mådde apa. Fick också foglossning ganska tidigt och har vaggat mig igenom halva graviditeten. Plus att jag oroade mig mycket, oron var det värsta.

Gillade du att vara gravid?
Visst var det ganska mysigt att gå runt med en putande mage med vetskapen om att jag hade en liten människa därinne som skulle göras redo för världen. Har alltid haft någon romantisk bild av hur mysigt det är att vara gravid, men om sanningen ska fram så trivdes jag inte så fantastiskt bra i det tillståndet och allt vad det innebar. Jag är glad över att ha min kropp tillbaka, att få känna mig stark och rörlig och inte må illa jämt – och få äta prick vad jag vill!

Visste du vilket kön det skulle bli?
Ja, vi tog reda på det vid rutinultraljudet i vecka 20.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Jag hade en bra förlossning som jag är mycket nöjd med. Tiden bara flög förbi. Klockan 5.30 på söndagmorgonen vaknade jag av molande, kraftig mensvärk och fattade ganska snart att det här var nog förlossningsvärkar. De intensifierades under förmiddagen och trots att de var oregelbundna så hade jag snart så ont att jag inte stod ut. Då fick vi komma in och det visade sig att jag var halvöppen. Sedan satt jag i ett varmt bad i 40 minuter (tyckte bara att det var h e m s k t) innan jag i sista stund fick epidural. Då låg jag i några timmar med smärtlindring och lustgas och tyckte att livet var ganska så gött. Men epiduralen tog lite kraften ur krystvärkarna så lillan behövde lite hjälp att komma ut. Det började pratas om sugklocka och ett tu tre så var det dags att få ut ungen. Just det momentet var det sjukaste jag varit med om, och helt plötsligt så låg hon där med sin mörka kalufs, pigga ögon och pickade mot mitt bröst. Obeskrivligt.

IMG_9653 (kopia)

Hur var första bebistiden?
Vi är väl fortfarande i första bebistiden eftersom hon bara är drygt två månader gammal. Men de här veckorna har varit så omtumlande och i början var jag hormonig och grät som en läckande slang. Det var lite nervöst och kämpigt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det egentligen var att ha en bebis! Nu har det sakta börjat landa och blivit vardag. Jobbigast är att aldrig veta hur en kommer få sova på natten.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
Det är första gången jag skriver ut alla namnen här – Astrid Greta Katarina.
Astrid hade vi pratat om redan innan jag blev gravid, och det hängde liksom med samtidigt som vi försökte komma på lite olika alternativ. Men hon kom ut och såg ändå ut som en Astrid, så då fick det bli det. Katarina var också ganska givet, jag visste sedan innan att Sebastian ville att hon skulle heta det efter hans mamma. Som ”mitt” mellannamn funderade jag på Villemo, som jag alltid velat döpa en eventuell dotter till men bestämde mig till slut för att jag ville ha ett släktnamn. Greta är efter min mammas mormor som jag var himla bra kompis med när jag var liten.

Ett råd till blivande mödrar?
Ta hjälp av andra och försök avsätta bebisfri tid för dig själv då och då – allt annat kommer ändå handla om det nya livet. Och var beredd på att det inte bara är mys och gos, utan även en del skrik och panik.

Listan hittade jag hos Emma.

när får jag känna mig stark?

IMG_6564
I samma stund som jag fick veta att jag var gravid lade jag all form av träning på hyllan – dels för att jag mådde som en överkörd pytonorm i början av graviditeten, och efter ungefär halva graviditeten fick jag foglossning från helvetet. Jag testade att göra gravidyoga en gång men hade så ont att jag lade ner ganska omgående. När jag tänker på det såhär i efterhand så skulle jag kanske ha gett det fler chanser.

Nu längtar jag efter att få känna mig stark. Jag känner mig helt fysiskt återhämtad från graviditeten och vill inget hellre än att sträcka ut kroppen i stärkande yogaövningar, eller att få ta ut mig helt under ett svettigt step-pass. Alstra lite energi. Att det bara är sju veckor sedan jag födde barn känns för mig helt främmande. Men jag är rädd för att sätta igång. Jag är rädd att skada kroppen genom att göra fel övningar för tidigt. När jag googlar verkar nämligen sju veckor inte vara särskilt mycket i post-förlossningsvärlden.

Hur vet en vad som är för mycket? Hur vet en vad en kan och inte kan göra, bör och inte bör göra? Vad har ni som läser och som har fött barn för råd?

gravidstils-tips.

IMG_9292 (kopia)

Den här gryniga testbilden blev över från en fotografering som vi gjorde här hemma för ett tag sedan, när lillan fortfarande låg i magen och lurade. Om ni är nyfikna på gravidstilsinspiration och på att läsa om hur jag resonerade kring kläder och min vintagestil under graviditeten, så hittar ni en massa fina bilder och en intervju med mig i Vi Föräldrar Gravid nr 1 som kommer ut i början av februari. Jag hojtar till igen när tidningen är ute!

(klänningen är min favorit från From Audrey with Love, urgammal svart långkofta från H&M, halsband från H&M och gravidstrumpbyxor från Lindex)

mitt lilla smultron.

IMG_9603 (kopia)

Det är en och en halv vecka sedan vi kom hem och helt plötsligt var en familj. Det kunde lika gärna varit i förrgår, dagarna har bara runnit förbi. Våra dagar kretsar just nu kring lillans måltider och blöjbyten, däremellan vaggas och vyssjas det för glatta livet. Det är minst sagt en omställning! Men vi har det rätt så mysigt här i vår nya lilla värld, där vi går runt och bara låter dagarna vara. Testar nya saker ibland, som att bada eller gå ut med vagnen. Allt gammalt gör vi nu liksom för första gången.

17 timmar tog det från att jag kände första värken klockan halv fem den där söndagsmorgonen, tills dess att hon kom ut till oss. Först förstod jag inte, trodde att det var för att jag legat konstigt och rättade till mig. Men innan andra värken ens startat insåg jag att det här var the real thing – efter dagar av funderingar kring hur en vet att det verkligen är dags. Jag är förvånad över hur fort allt gick – 17 timmar låter som en evighet men det kändes inte så långt. Särskilt inte efter en injektion epidural och ett krampaktigt grepp kring lustgasmasken. Jag känner en sådan enorm stolthet över att jag nu genomgått en förlossning, jag har fött ett barn! Mitt barn. När jag tänker på det känner jag mig så in i nordens stark. Och så lycklig jag är att det var just Astrid som var därinne. Mitt lilla smultron.

vecka 40, julfika och är det inte dags snart?

IMG_9516 (kopia) Idag är dagen vi längtat så efter sedan det där pluset på stickan överraskade oss i mitten av april. 17 december, beräknad födsel för knytet i min mage! Dagen till ära får ni här skåda min fullgångna uppenbarelse. Standardoutfiten är tights och någon mjuk tröja. Håret går just inte att göra något med. Festar till det med nya örhängen och läppstift men att få på förlovningsringen på dessa gravidsvullna fingrar kan jag bara glömma.

IMG_9493 (kopia)
Hen verkar dock inte bry sig så mycket om att det är den 17 december. Förutom en sömnig spark då och då är det lugna gatan därinne. Bebisen tycker säkert att det är hur bra som helst inne i värmen och med en mamma som sitter i det lugna och julfikar om dagarna. Det är en bisarr känsla, att planera in små projekt om dagarna men att aldrig veta om de kommer bli av eller om det blir BB istället. Idag vaknade jag dock upp och insåg att jo, jag kommer nog att kunna koka den där fudgen. Jag kommer att hinna vika tvätten. Städa köket. Och se några avsnitt Downton Abbey, då. Däremellan fundera på förlossning med skräckblandad längtan.

IMG_9494 (kopia)