Ursäkta den oplanerade bloggfrånvaron. Jag har ganska lugna dagar just nu och har haft ganska lite ork. Apropå ett samtal jag hade med två kloka kursare, och tillika vänner, så  det är just det detta inlägg ska handla om – skammen i att inte orka.

Vad är min tid värd, om jag inte producerar? Under min oplanerat lediga sommar, har denna känsla dagligen gjort sig påmind. Den är så djupt inkörd och ingrodd av den kontext jag lever i, att jag inte ens reflekterat över den. Även efter att jag i slutet av förra sommaren nästan frontalkraschade in i väggen, även om jag under större delen av hösten kämpade med allt vad detta innebar, så har jag haft svårt att vila i att inte göra någonting. Det dåliga samvetet av att fylla dagarna med vila, böcker, film, promenader och av att sitta i soffan med en kopp te och bara titta.

När jag nu har så mycket ledig tid så borde jag ägna mig åt mina egna projekt. Så har tankarna gått. Och ”alla andra” verkar så drivna, så kreativa och inspirerande och svämmar till synes över av energi. Borde inte jag…? Är det inte sjukt att vi har börjat mäta vårt värde och vår existens i vad vi åstadkommer och producerar, kommenterade en av mina vänner när jag luftade dessa känslor. Och i ärlighetens namn så jag har ju inte orkat. Jag har varit trött och ändå har jag missunnat mig själv en vila som jag så väl förtjänar, efter åratal av hårt arbete utan en endaste bit semester.

Om två veckor åker vi till Kroatien. Jag har en veckas ensam ledighet kvar innan dess. Jag ger mig själv i läxa att inte göra någonting. Att kliva upp på mornarna och bara göra det som faller på, eller bara sitta och hänga. Ligga på rygg med näsan i en bok. Titta på en film. Snart är det åter terminsstart och då kommer jag väga all energi jag kan hamstra som som guld. Nu ska jag vara snäll mot mig själv.

Translation
I’ve had a lot of free time this summer, spent alone since everyone else has been working up until now. I’ve had a lot of bad conscious about not being productive, and these are my thought on these feelings – why do I only value myself based on what I accomplish instead of what I need?