Valresultatet igår var otroligt glädjande, samtidigt som det var otroligt tråkigt. Egentligen, på det stora hela, var det ganska tråkigt.

Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna var valets stora vinnare, paradoxalt nog. Partier som ligger långt åt vänster och som står upp för jämställdhet, och ett extremhögerparti som förordar förtryck.

I Europa hade de högerextrema partierna enorm framfart. Samtidigt som jag är så ofantligt glad att ett feministiskt parti fick mandat så är jag också rädd. Att se hur människor hejar på förtryck och rasism runtom hela Europa är minst sagt obehagligt. 69 år efter andra världskrigets vet vi fortfarande inte bättre än att skylla en ekonomisk kris på någon med en annan hudfärg eller religion. Vi har inte lärt oss bättre än att förskjuta människor som behöver hjälp. Vi har inte lärt oss bättre än att fördjupa samhällsklyftor och sätta etiketter på människor som vi bestämt inte ska passa in.

Vi har inte lärt oss bättre.

Jag har den senaste tiden haft diskussioner med människor som hävdar att Sverigedemokraterna inte är ett nazistiskt eller rasistiskt parti. ”Läs bara deras partiprogram”. Jag har läst deras partiprogram. Den som vet något om SD och fortfarande hävdar att de inte är rasister duperar sig själva för att lätta på samvetet.

Translation
So sad that racist parties got so much mandate in the EU parliament. But at the same time glad that the feminists got mandate, and that Swedens green party now is the second biggest!