Jag vet inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget när jag skriver det, men jag känner att jag behöver skriva. Få ner det på pränt. Jag kan inte låta det passera som att ingenting har hänt.

Minns ni hur jag sa att jag hade spännande nyheter? Jag bara räknade ner tiden till att jag skulle få berätta för er. När jag hade jobbat några veckor på mitt nya jobb och alla där visste.

Jag var gravid. 

Jag är inte gravid längre. 

Efter att ha fått plus på stickan bestämde jag mig för att ha en mycket lugnare attityd än när jag var gravid första gången. Inte nojja för minsta lilla. Det gick ju bra sist, och det gick bra nu också. Veckorna gick, jag tickade förbi vecka 13 och allt verkade vara i sin ordning. Lite småblödningar men inget som oroade mig eller min barnmorska särskilt mycket.

Men när jag kom in på ultraljud i vecka 13 för att kolla upp blödningarna, så konstaterades ett pågående missfall. Ett missfall med ett foster som inte levt sedan vecka 9. Jag blev inlagd och fick tabletter som skulle stöta bort den graviditet som inte blev. Men kroppen ville inte. Jag fick ligga kvar på sjukhuset ett dygn och invänta skrapning. Blev sövd sent på kvällen, vaknade 45 minuter senare och var inte gravid mer.

Hela situationen var så overklig. Vi har sörjt det maj-barn som inte blev. Jag har känt mig lurad på alla de veckor av förväntan, namnlistor och illamående då livet i min mage redan hade slutat gro. När vi har pratat med folk runtomkring oss har vi insett hur vanligt missfall faktiskt är – men det är ingenting som man riktigt pratar om. Och någonstans här landar jag när jag vill skriva detta inlägg. Det har skänkt mig tröst att veta, trots att det är ett sorgligt faktum, att missfall är ganska vanligt. Att det inte innebär att jag gjort något fel, utan snarare att kroppen gör sitt jobb, att det inte var meningen just den här gången. Vi har pratat mycket och reflekterat tillsammans med släkt och vänner och försökt fylla tiden med trevliga påhitt, projekt och utflykter. Processa det som hänt och samtidigt fylla på med glada saker.

Så nu vet ni.