Min käre partner kom för några veckor sedan till insikten, att våra helgaktiviteter oftast kretsar kring någon form av konsumtion. Inte nödvändigtvis så att vi köper saker, men att det snarare är regel än undantag att vi går på stan eller åker till Emporia. Så nu försöker vi istället ge oss ut på andra typer av äventyr.

Som till exempel Wanås! Jag är uppväxt alldeles intill knuten till denna underfundiga konstpark och håller av det som ett kärt smultronställe.

Samtidigt som en spatserar i den nordskånska blandskogen, stöter en på konstverk från världens alla hörn, integrerade med naturen runt omkring, till exempel ställde Yoko Ono ut för ett par år sedan.

Från ett träd regnar det gungor.

Jag var fullt utrustad för en februaridag i skogen. Det är något oerhört frigörande med att få trampa omkring i höga gummistövlar, fullkomligt obrydd av lera och vattenpölar. Vinden blåste så friskt och nöp i våra kinder.

Plötsligt stöter du på ett silverträd, ett hjärta i marken, ett stort tetris bland löven, och en hel stuga uppbyggd av osynliga väggar. Mitt bland all modern konst ligger även ett stycke historia, den så kallade Snapphaneeken. En över 800 år gammal ek där man sades hänga snapphanar förr. Det är rätt läskigt att gå omkring den tjocka, knotiga stammen och titta på de kala grenarna som sträcker sig upp mot himlen.

Och så kom vi ut till slottsträdgården, där allt är som i en liten saga. Efter detta lilla besök var vi ganska så kalla, och åkte vidare för att hälsa min mormor och morfar, som bor i trakten, och blev bortskämda med kalops och toscapäron.

En sån fin lördag.