I söndags plockade jag ner en gammal god vän från hyllan – ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. Det känns varmt och tryggt i magen i en värld där jag ibland kan känna det som att jag tumlar runt handlöst och konstant försöker mota bort stress och prestationsprinsessan i dörren. Det finns några särskilt speciella ungdomsböcker som får följa med ständigt och ha hedersplatser i bokhyllan, andra sådana är ”Anne på Grönkulla”- böckerna, Harry Potter och mina nötta exemplar av Maria Gripes böcker. Tycker inte att det gamla ordspråket i rubriken stämmer riktigt ändå – mina gamla nötter, som jag läst så många gånger, vill jag likna vid att återse gamla bästa vänner. Så stark är min relation till dem, så omhuldande och omfamnande är de för mig. Just nu behöver jag återse den föräldralösa lyssnerskan Momo och sköldpaddan Kassiopeia.

Jag har aldrig riktigt lyckats hitta böcker i vuxen ålder som gjort så starkt intryck på mig. Det som kommer närmst är Jonas Gardells böcker, men de är i all sin skönhet så svarta och mörka att jag inte heller kan känna samma band till dem. Tar gärna emot tips, för övrigt, på riktigt bra vuxenböcker att knyta kärleksband till.

Kärleken till böcker, alltså ❤