Det är en och en halv vecka sedan vi kom hem och helt plötsligt var en familj. Det kunde lika gärna varit i förrgår, dagarna har bara runnit förbi. Våra dagar kretsar just nu kring lillans måltider och blöjbyten, däremellan vaggas och vyssjas det för glatta livet. Det är minst sagt en omställning! Men vi har det rätt så mysigt här i vår nya lilla värld, där vi går runt och bara låter dagarna vara. Testar nya saker ibland, som att bada eller gå ut med vagnen. Allt gammalt gör vi nu liksom för första gången.

17 timmar tog det från att jag kände första värken klockan halv fem den där söndagsmorgonen, tills dess att hon kom ut till oss. Först förstod jag inte, trodde att det var för att jag legat konstigt och rättade till mig. Men innan andra värken ens startat insåg jag att det här var the real thing – efter dagar av funderingar kring hur en vet att det verkligen är dags. Jag är förvånad över hur fort allt gick – 17 timmar låter som en evighet men det kändes inte så långt. Särskilt inte efter en injektion epidural och ett krampaktigt grepp kring lustgasmasken. Jag känner en sådan enorm stolthet över att jag nu genomgått en förlossning, jag har fött ett barn! Mitt barn. När jag tänker på det känner jag mig så in i nordens stark. Och så lycklig jag är att det var just Astrid som var därinne. Mitt lilla smultron.